Tillgänglighet är inte att svara snabbt på mejl
När jag berättar att vi jobbar med tillgänglighet händer det att samtalet tar en oväntad vändning. Jo, säger folk och nickar, det är viktigt att vara tillgänglig. Synas i marknadsföringen. Svara snabbt på mejl. Gå att få tag på.
Det är förstås också bra. Men det är inte det jag pratar om, och eftersom missförståndet är så vanligt tänkte jag reda ut vad ordet betyder i vårt sammanhang.
Vad det faktiskt handlar om
Digital tillgänglighet handlar om en enda fråga: går tjänsten att använda av den som ska använda den?
Inte om den är snygg, inte om den syns, inte om vi svarar inom en timme. Utan om personen över huvud taget kan göra klart sitt köp, läsa sin faktura, boka sin tid eller fylla i sin ansökan. Om svaret är nej spelar det ingen roll hur bra resten av verksamheten fungerar.
Vilka det gäller
Fyra sorters hinder, och de ser ganska olika ut:
- Den som inte ser, eller ser dåligt. En blind person lyssnar på sidan med en skärmläsare, ett program som läser upp innehållet. Då måste bilder ha en beskrivning, rubriker vara rubriker på riktigt och knappar tala om vad de gör. Den som ser dåligt behöver tillräcklig kontrast och text som går att förstora.
- Den som inte hör. Video utan undertext är stum. Ligger viktig information bara i ljudet är den borta.
- Den som inte kan använda mus. Darrhänthet, förlamning, en bruten arm — då sköts allt med tangentbordet, eller med hjälpmedel som efterliknar ett. Allt måste gå att nå i en vettig ordning, och man måste kunna se var man befinner sig.
- Den som lätt tappar tråden. Dyslexi, adhd, en hjärnskada, eller bara en dålig dag. Klart språk, tydlig struktur och inga överraskningar mitt i ett flöde.
Det här är ingen liten grupp. Ungefär var femte person i Sverige lever med någon form av funktionsnedsättning, och andelen stiger med åldern — vilket är värt att hålla i huvudet om era kunder är över femtio.
Och gränsen är rörligare än man tror. Den som har armen i gips navigerar med tangentbordet. Den som sitter på ett skakigt tåg träffar inte små knappar. Den som läser i solsken behöver kontrast. Den som är stressad behöver klarspråk. En permanent funktionsnedsättning gäller kanske några. Tillfälligt gäller det alla.
WCAG, standarden som allt utgår från
WCAG är den internationella standarden för digital tillgänglighet. Bakom förkortningen står fyra principer som är relativt lätta att komma ihåg.
Innehållet ska:
- Gå att uppfatta
- Gå att hantera
- Vara begripligt
- Vara robust nog att fungera med hjälpmedel
Standarden har tre nivåer — A, AA och AAA. AA är den nivå som lagar och upphandlingar pekar på, och den som i praktiken gäller. AAA är strängare och sällan rimlig för en hel tjänst. Den aktuella versionen heter WCAG 2.2.
Kraven är mer jordnära än standardtexten låter påskina. Några exempel:
- Bilder som betyder något ska ha en beskrivning i text.
- Text ska ha tillräcklig kontrast mot sin bakgrund.
- Allt som går att klicka på ska gå att nå med tangentbord.
- Det ska synas var tangentbordsfokus står.
- Fält i formulär ska ha etiketter som hör ihop med fältet.
- Felmeddelanden ska säga vad som är fel och hur man rättar det.
Och ja, det är en lag
Två regelverk gäller i Sverige, och de träffar olika verksamheter.
DOS-lagen har gällt offentlig sektor sedan 2019: myndigheter, kommuner, regioner och verksamheter som till största delen finansieras med offentliga medel. Den kräver WCAG-nivå AA och att man publicerar en tillgänglighetsredogörelse — en sida som ärligt beskriver vad som brister och vad man tänker göra åt det.
Tillgänglighetsdirektivet, EAA, blev svensk lag och gäller sedan sommaren 2025 även många privata företag. Det handlar bland annat om e-handel, banktjänster och betalningar, biljettsystem, resetjänster, e-böcker och elektronisk kommunikation. Riktigt små företag — under tio anställda och under två miljoner euro i omsättning — undantas för tjänster, men undantaget är mindre generöst än många hoppas.
Tillsynen är fördelad på flera myndigheter, med DIGG för den offentliga delen. Den som inte följer kraven kan föreläggas att rätta till bristerna, och föreläggandet kan förenas med vite.
Men lagen är ett golv, inte ett mål. Ingen har byggt något bra genom att sikta på att precis slippa vite.
Gränssnittet, till sist
Här kommer den del som kan överraska: det mesta av det här är inte specialkunskap. Det är hantverk och en stor del av det har varit standard i över tjugo år.
Att en knapp ska vara en knapp i koden och inte en klickbar ruta. Att ett formulärfält ska ha en etikett. Att rubriker ska ligga i ordning. Att bilder ska ha alt-text. Att man ska kunna tabba sig igenom en sida. Det är sådant utvecklare lär sig i skolan, och det står i varenda anständig genomgång av HTML.
Bygger man enligt best practice är man till stor del redan framme, utan att ha tänkt så mycket på tillgänglighet. Det är värt att säga rakt ut, för tillgänglighet framställs ofta som ett tungt och dyrt extraarbete. Det är det sällan. Åtminstone inte om man gör rätt från början.
Att rätta efteråt, i ett gränssnitt som redan är byggt och som folk redan använder, är ett helt annat jobb.
Vill du veta var ni står
Tre saker du kan göra på tjugo minuter, utan att beställa något av någon: lägg undan musen och försök tabba dig igenom er viktigaste sida. Se efter om det syns var du är. Försök göra klart det ni helst vill att kunden ska göra.
Går det inte vet du redan mer än en rapport hade sagt dig. Så här jobbar vi med tillgänglighet om ni vill ha hjälp att ta det vidare.